Varje gång jag äter caesarsallad kollar jag på min man med uppspärrade ögon och mat i munnen och fräser mellan tuggorna: men snälla nån, varför äter vi inte det här oftare?!
Jag minns första gången jag åt caesarsallad. Jag kan ha varit 11 eller 12 år och besökte min bästa väns mammas arbete, en liten restaurang i någon kustby söder om Malmö. Jag kunde välja mellan två rätter på dagens meny, hamburgare eller klassisk caesarsallad. Jag valde sallad, jag ville ju verka vuxen och världsvan. Minns fortfarande den första tuggan och att jag tyckte det var en så fantastisk smakupplevelse. Kyckling! Bacon! Salt! Fett! Krispigt!
Nu äter jag ju inte kött längre – men caesarupplevelsen går fortfarande att få till med lite fiffighet. Sältan som man får från fisken i såsen ersätter jag med finhackad kapris. Lite dijon, citron och parmesan gör att det blir en smakrik och umamig sås. Och så kör jag på gräddfil och majonnäs som bas. Tycker det blir godast så.
Nu på vintern gör jag gärna mina sallader på kål av något slag. Vi är ju vana vid att ha romansallad i våra caesarsallader, men jag utmanar er att byta ut den mot citronkramad svartkål eller grönkål. Om du vill kan du snabbt steka kålen lite, eller koka den, men jag tycker helt ärligt det godaste är att krama den i citron i några minuter tills den blir mjuk.
Jag serverar gärna med granatäpple, det ger en god syrlighet. Kokt eller pocherat ägg. Brödkrisp! Supergott att steka brödet smått istället för stora krutonger. Och som någon kommenterade på Instagram ”men hallå det där är ju ingen caesarsallad!”. Då kontrar jag med att säga att tycker inte tycker att man ska vara en partypooper. Detta är visst en caesarsallad. På ett lite grönare och tuvessonskanskt vis!
Caesardressing med kapris, parmesan och vitlök
Sådär! Salladen vet jag att ni klarar att blanda ihop själva. Men brödkrispet, det har jag ett eget recept på – och det kommer i nästkommande inlägg!