En krönika av Marie Birde
Vad gör man om man vill impa på chefen och hör hen säga att ”lunch är för mesar”?
Ja, knappast bokar man bord på närmast flottast restaurang i alla fall. I kultfilmen Wall Street (1987) händer exakt det när finanshajen Gordon Gekko behöver få tag på viktig person för superviktigt beslut och blir sjukt frustrerad när människan är på lunch. Hur kan han? När mobiltelefonen inte är uppfunnen ännu!
”Lunch är för mesar” muttrar han fram så att spottet yr. Kan ha varit hans egna låga blodsocker som talade, men den aspirerande finansvalpen Bud Fox tog honom på orden och gjorde det till en livsstil att aldrig lämna kontorsstolen efter det. ”Sad desk lunch” – den sorgliga företeelsen som går ut på att äta sin lunch framför datorn eftersom ”pengar aldrig sover” – föddes även den så snart filmen gjort succé och har blivit ett fenomen med facebookgrupper och #. Allt för att ha någon att dela sina risiga matupplevelser med.
Ett tag var jag Bud och trodde att överhoppade luncher skulle betala sig. Jag vet än idag inte vilket mail jag väntade på eller vad som skulle ha varit viktigare än trevligt sällskap, de missade samtal och framförallt, den mat, jag valde bort. Försiktigt viftade jag bort de som kom tillbaka efter lunchen, mätta och belåtna, bara hungriga på att leva mer. Och proppfulla av idéer. Själv hade jag redan börjat nagga på dagens reservresurser. Och godisförrådet.
Hela samhället var visserligen i någon slags masspsykos då och vi var några som skröt om hur mycket vi jobbade, och trodde att vi skulle få guldstjärnor för det. Är väl knappast en spoiler att ingen i slutändan fick ett tack för att vi svalt och surade. Hade vi däremot tittat oss omkring hade vi sett ett gäng som verkligen inte fattade grejen. Idag är jag en av dem. Jämt skakar jag på huvudet åt mitt yngre hopplösa jag. Ibland undrar jag om jag ens gjorde något rätt då.
Men vindarna vänder och tiderna förändras så när jag tittar på vad som läggs upp under #saddesklunch nu är det inga skrytsunkiga mackor från en apparat eller någon trött uppvärmd mikrolåda, utan mer ”kolla min mäktiga sallad som jag gjort själv #humblebrag” och ”kolla den här matlådan som vinkar hejdå till alla #saddesklunch”.
Istället har #LUS (lunch utan slut) trendat eftersom ingen egentligen ville sluta med flådiga restaurangbesök trots restriktioner och kvällsstängda krogar och lunchen var det vi hade att spela med. Även jag har omfamnat konceptet och kommit på mig själv med att ursäkta det som en kompenseration för alla de luncher jag en gång skippat. Kanske var det LUSen som fick mig att fatta exakt hur mycket jag missat under de där sorgliga åren. För har ju aldrig haft trevligare än när lunchen gled in i en AW och idéerna sprudlade. Tror därför att LUSen är här för att stanna nu när vi har fått nya perspektiv. Jobba kan man ju göra när man kommit hem. Eller när vi överlevt pandemin.
Lunch är för mesar? Snarare ”ingen lunch är mesigt”! Kan vi få in det i en film?
