En krönika av Marie Birde
När jag växte upp längtade vi varje månad efter två datum: Det när barnbidraget betaldes ut och det när lönen kom. Så fort pengarna fanns på kontot gick vi raka vägen till mataffären och handlade allt vi tyckte verkade gott utan att titta på prislapparna eller räkna i huvudet vad kalaset skulle gå på. Det var så befriande att se korgen svämma över för en gångs skull.
Potatissallad!
Färsk kycklingfilé!
Ekströms chokladpudding!
Köttfärs!
Äkta Kellogs-flingor!
Det var inte mycket, samtidigt var det allt! Äntligen skulle vi äta det ”alla andra” åt, äntligen skulle vi få våra favoriträtter till middag igen.
Jag tänker på den tiden när den amerikanska webbsajten Bored panda publicerar ett inlägg om vad deras läsare gjorde med maten för att dölja hur fattiga de var: Somna hungrig för att spara ett mål mat, skaffa många kompisar så man kunde äta hos dem, ta med mat hem från skolan till hungriga föräldrar och äta samma grund av chili fem dagar i rad, men med olika tillbehör så att det nästan blev olika rätter, är bara några lösningar.
Såklart påhittigt, men även lite sorgligt. Och en påminnelse om hur lyxigt det är med mat som bara ska göra och smaka gott och inte bara få en att överleva.
Hemma hos oss var det inte som hos vissa av Bored Panda-läsarna. Vi hade det fint, åt bra mat men alltid gjord från grunden och aldrig oxfilé. Majsbröd med olika slags fyllning var standard, filmjölk med socker kunde bli en bra middag och bönor och linser (ingredienser som inte så många andra jobbade med då) var stapelvara pga billigt. När vi hade gäster fick vi förklara vad som stod på bordet – men det var ju mest kul och exotiskt. Vad ingen visste var att vi som hade lagat maten visste på öret vad varenda sak kostade.
Idag behöver jag inte tänka så mycket på vilka varor som är nedsatta och ens vad de kostar, men de där åren har ändå satt sina spår. Fråga mig vad ett paket mjölk av valfritt märke kostar och jag kan svara dig i sömnen. När jag gör ett bra klipp klappar jag mig själv på axeln. Det går av sig självt.
Andra konsekvenser är att överfyllda tallrikar med mat som inte äts upp ger mig panik, liksom annat slöseri. Men jag får också panik över att se minsta lilla ostkant inslagen i plastfolie, för ”man vet ju aldrig när den kan komma till användning”. Det går liksom inte att tvätta bort socioekonomiskt utsatt läge hur många lyxkrogar man än går till. Eller jag har iallafall inte sett någon Pretty Woman för foodies?
Men visst händer det att jag verkligen njuter av att en helt vanlig tisdag kan bli en lyxig matdag numera. Så tacksam över att det blev så.
(PS. Vet fortfarande ungefär hur mycket middagen kostar.)
Hur gör du med mat när pengarna inte riktigt räcker till?
Jag gör pasta med god tomatsås (från eko krossade tomater) med olika tillbehör typ fetaost, rostade solrosfrön, oliver = billigt och gott. Sen gör jag stora portioner med soppa som jag fryser in & kan ta med till lunch= tex broccolisoppa med kokosmjölk eller rostad paprika & lök mixat med krossade tomater & röda linser.
Mycket igenkänning här, och måste erkänna, att jag fotfarande handlar oftast/många ggr efter nedsatta priser osv. Tycker det är roligare också då man Måste bli mera kreativt.