Detta är en krönika av Marie Birde/Roman Flamingo
Nu är det jul igen och idén om det idylliska firandet slår an hos de flesta av oss. Som om den där jobbiga fastern som vägrar vaccinera sig skulle ha ändrat sig hux flux över natten. Eller att ingen skulle bli besviken över att julklapparna bestod av ”liten tratt” istället för en gryta från Le Creuset. Eller att alla bara skulle go with the flow, börja kompromissa och släppa sina ”så här ska en jul se ut och om det inte blir så är allt förstört”-fantasier.
Men nånstans vet man ju att vägen fram till själva julafton kantas av diverse missnöjen, stressiga samtal och ännu stressigare inköp av sista-minuten-klappar. För att inte tala om svårigheten med att hitta en perfekt gran. OCH att hinna pynta den på ett vettigt sätt.
PUH!
Om allt bara kunde vara över hinner jag tänka ett par gånger medan jag kokar skinka och manglar linneservetter (för mangla har jag hört att man MÅSTE, och vet ni: Det funkar. Plötsligt är julstämningen på topp!). Jag önskar i alla fall att det redan var dags att sitta ner till bords.
För allt blir ändå bra när jullunchen väl dukas upp. Det är något med att alla har bidragit; Svärmors underbara sill, mosters oumbärliga rödbetssallad och brorsans whiskygravade lax som han utarbetat till perfektion. Alla har de lagt ner all sin kärlek, traditionsbundna tvångsmässighet och sitt sista krut på att naila sina utvalda rätter och när det står tillsammans på bordet så ser man så tydligt hur allt hör ihop. Att vi trots våra skillnader vill samma sak: Ha en jättehärlig kväll.
Maten blir kittet som också gör julafton till det vi alla önskar. Den utgör ett jättebra samtalsämne, är en ingång till familjen och våra nedärvda vanor och framför allt smakar den så bra att alla våra Åh-anden och Ah-anden bidrar till den goda stämningen.
Mat förenar oss! Det gäller inte bara på julafton. Kom ihåg det till en trist dag i februari – då är det väl läge att bjuda in till knytis igen. Kanske kan inbjudan då gå till några du nyss lärt känna…
