Första gången jag åt en caesarsallad var jag 14 år, gick på högstadiet och hälsade på min kompis mammas jobb nere i Skanör. Jag har två starka minnen från denna sommardag. Det första minnet är att jag tappade min mobiltelefon i havet när jag och kompisen brottades (!) vilket gav mig sanslöst mycket ångest och oro. Det glömmer jag aldrig. Det andra starka minnet är salladen.
Jag gillade, precis som alla andra barn, inte konceptet “äta blad”. Just den här dagen fanns det två dagens att välja mellan i kompisens morsas restaurang. Det fanns en burgartallrik och en sallad. Jag ville såklart äta burgaren. Min kompis sa något som fick mig att bli otroligt obstinat och sur. Jag minns inte vad, något i stil med att jag inte gillar sallad – vilket visserligen var ett helt korrekt konstaterande. SkitSAMMA, det ledde i alla fall till att jag beställde in den jävla salladen för att visa att hon hade fel.
Jag var såklart livrädd. Tänkte att nu kommer det snart en torr salladsboll som jag ska försöka mula i mig. Men vet ni vad? Jag fick in; kyckling! Bacon! Fet sås! Bröd! Jag älskade det. Tryckte i mig salladen som det inte fanns någon morgondag. Ganska snabbt kom det här att bli en av mina favoriträtter. Eller, det var den här rätten som fick mig att förstå att man kan få vad som helst att bli gott så länge man dränker det i ett berg av sås.
Caesarsalladens ursprung
Men om vi tar det från början. Caesarsalladen dateras så långt tillbaka i historien som till år 1924 och Tijuana i Mexiko. Ägaren av restaurangen Caesar gjorde en sallad på sådant han hade “hemma” i köket, trollade med knäna och vips så var en av världens mest älskade sallader uppfunnen. En caesarsallad ska enligt originalreceptet innehålla massvis av vitlök, ägg, krutonger, romansallad, Worcestershiresås, parmesan, olivolja, vinäger och massvis av svartpeppar.
Idag går caesarsallader att hitta i massa olika utföranden. I detta recept hittar vi alla originalingredienser, utom Worcestersåsen eftersom den innehåller fisk. Sedan har jag tillsatt lite sådant som jag hittade hemma, precis som Caesar gjorde för 100 år sedan när han skapade sitt recept. Lite kikärtor för krisp! Lite tahini i såsen och kapris istället för fisken för att få till lite sälta. Svartkål tillsammans med romansalladen i basen eftersom den behövdes ätas upp innan den blivit alldeles för gulnad. Gott!
Caesarsallad-ish med parmesan- och tahinidressing, kikärter och vitlökskrutonger
ca 2 portioner
Bas
- 5 stora blad svartkål
- 1/2 romansallad
- citronsaft eller vinäger
Dressing
- 1 dl rysk yoghurt
- 2 msk majonnäs
- 2 tsk tahini
- 1 stor vitlöksklyfta, riven
- 0,5 dl parmesan
- 2 tsk finhackad kapris
- salt och peppar
- ev citronsaft efter smak
Topping
- 1 paket kokta kikärtor
- olja, till stekning
- 1 skiva bröd
- 1 vitlöksklyfta
- parmesan
Eventuellt även
- granatäpple
- rostade och krossade valnötter
- kokt ägg
Basen
Dela svartkålen i mindre bitar. Ha på citronsaft eller vinäger och krama kålen mjuk. Dela salladen i mindre bitar och blanda med svartkålen.
Blanda ihop ingredienserna till dressingen. Smaka av med salt, peppar och eventuellt citronsaft.
Skölj av kikärtorna noga och torka dem. Låt rosta i ugnen på 175 grader, alternativt stek dem i olja, tills de blivit gyllene. Obs! Det kommer troligtvis att skvätta. Låt kikärtorna rinna av och salta sedan.
Dela brödet i mindre bitar och låt steka tillsammans med en klyfta vitlök tills det blivit krispigt och gyllene.
Komponera salladen genom att blanda salladsbladen med dressingen. Toppa med kikärtorna, vitlökskrutongerna, extra riven parmesan och svartpeppar. Nom nom!