Samtal från årets bokmässa

Förra helgen var det dags för den årliga Bokmässan i Göteborg vilket är årets jobbhöjdpunkt i mitt lilla företag. Jag älskar ju böcker i allmänhet – och samtalet om böcker i synnerhet. Heaven on earth för mig, trots det extrema publikhavet. I år var jag bara i Göteborg över dagen och hann därmed mest med mina egna programpunkter. Och de samtal som utspelade sig där tänkte jag att vi skulle prata lite om här på bloggen idag.

Boken som jag var på mässan för att representera var såklart min senaste kokbok Tomat Tomat. Men vad kan man egentligen säga om en bok om tomat? Massor! För ni vet ju vid det här laget att mat inte enbart är mat (och i synnerhet inte enbart recept!) – mat är kultur, historia, identitet och såväl kollektiva som individuella minnen och berättelser. Och detta nördade vi ner oss i denna lördagseftermiddag.

Grön scen

Den första scenen som jag gästade var den som kallas Grön scen. Denna scen arrangeras av Studiefrämjandet och syftar till att lyfta frågor om klimat, miljö och hållbarhet. Det kan röra sig om allt från “den egna trädgården till den stora jorden”, som de själva beskriver det. Här väntade ett 20 minuter långt samtal där min personliga relation till tomat stod i fokus – men även en del om tomatens historia.

Visste ni att tomaten länge var bannlyst eftersom den ansågs ha afroditiska egenskaper? Med afroditiska egenskaper menar jag att den ansågs vara lite sensuell. Och även om tomaten idag inte längre är vidare tabubelagd vill jag ändå våga påstå att den till viss del har kvar sin afroditiska status. Jag menar, finns det någon råvara som det ens i närheten har skrivit lika många låtar om som tomaten? Vad vore konsten utan Andy Warhols tomatpop och poesin utan Pablo Nerudas Ode to tomatoes. Utöver detta görs det hela klädkollektioner med tomaten i fokus, det görs parfymer – ja, det görs till och med tvålar och doftljus med tomaten i centrum. Denna status som tomaten har upplever jag som helt unik. Finns det någon råvara som ens är i närheten av den förförande ställning som tomaten fått? Ja, det är något som vi kan diskutera vidare en annan gång!

Matscenen

Nästa scenframträdande skedde på Matscenen där Siri Barje var moderator. Siri Barje är ju en pionjär inom vegomatlagning på Instagram, tror faktiskt att hon var den första i Sverige som fick en sådan spridning. Olivehummer hette hon på den tiden, minns ni det? Jag och Siri lagade ett av de snabbaste recepten från boken, som totalt tar 15 minuter från start till slut. En gnocchi i tomatsås med brynt saffranssmör, lite chili och parmesan. Oerhört enkelt är det – och i mitt tycke den perfekta fredagsrätten. Rätten kommer från vinterdelen i Tomat Tomat där jag pratar konservkärlek, men jag har en variant här på bloggen också: Gnocchi i tomatsås med brynt saffranssmör.

Förutom att laga och bjuda på mat hade vi samtal om ketchup, om att som kock ändå älska halv- och helfabrikat och om att uppskatta att laga mat till sig själv. Jag har ju skrivit om McDonalds här på bloggen förut och hur varma känslor jag har för denna plats just pågrund av vilken inverkan mackedonkan gjorde på mig som barn. I en värld där allt är i ständig gungning och förändring är McDonalds alltid detsamma. Och hur går det att binda till tomaten då? Jo, men vad vore McDonalds utan ketchupen? Framförallt tänker jag alla timmar jag ägnade på McDonalds som tonåring då vi delade på en mellanpommes och åt mängder av ketchup spetsat med svartpeppar. Det är ändå viktigt att påminna sig om att ketchup inte enbart är färska, fina tomater från eget växthus. Tomaten finns överallt! I såväl fin- som fulkultur.

Montersamtalet

Sist ut var kvartsamtalet med min förläggare Hanna Jacobsson. Jag gick ju och bytte förlag pågrund av att vi lärde känna varandra. Hanna är både skarp, inlyssnande, empatisk och jordnära – samtidigt som att hon har en förmåga att få fram det bästa ur ens skrivande. Jag som själv i perioder lider av självkritik och tvivel har långsamt börjat förstå att dessa tankar ofta går att koppla helt till vilka man omger sig kring. Med Hanna har jag enbart känt lust kring mitt egna skrivande. Det har nästan känts som en fristad att sätta mig och arbeta med boken. Därmed kan jag säga att jag redan nu längtar till att påbörja nästa kokboksprojekt. Letar du efter en förläggare att skriva kokbok med vill jag passa på att rekommendera Hanna på Polaris. Hon är helt unik.

Men om vi ska fokusera på vad vårt montersamtal kom att handla om denna kvart vill jag stanna vid ett samtal som vi egentligen mest snuddade vid men som jag skulle vilja utveckla. Hanna frågade mig om hur min inställning till mat ser ut. Jag började prata om hur det var att börja arbeta med mat utan kockutbildning eller någon erfarenhet från att jobba i kök (ok, jag jobbade flera år på Hardys gatukök i Höör, men det är något annat) och hur jag kunde känna av en slags matelitism. Detta vet jag till stor del kom från matprogram som Sveriges mästerkock och Hell’s Kitchen som var populärt när jag var ung vuxen. Elitism och stolthet är två olika saker tycker jag, så vi ska inte förväxla det nu. Men jag upplevde i alla fall att det många gånger fanns ett väldigt tydligt rätt sätt att laga mat på – och ett fel sätt som skulle korrigeras.

Just denna bit var för mig väldigt svår att ta till mig av. Matlagning behövde, för mig, vara helt och hållet luststyrd – annars blev den inte av. Det var till och med under småbarnsåren det enda kreativa utlopp jag fick i perioder. Därför vill jag idag tipsa om ett samtal som jag läste om nyligen som kan vara en tröst för oss som tycker om att laga mat utan regler. Samtalet rör den spanska regissören Pedro Almodóvar. I detta samtal berättar han att han hade fått höra att den flan (en slags spansk bruléepudding) som kunde synas i hans filmer var överkokt – och därmed var felgjord. Almodóvar svarade att nej, den är inte fel. Den är precis som den ska vara, såsom min mamma gjorde den.

Och det fick mig att tänka att fel faktiskt kan vara rätt när man lagar mat. Mat är ju mer än mat. Och det är mer än att vara tekniskt skicklig. Det är minnen och känslor! Det innebär att om man växte upp med att pressa vitlöken i en vitlökspress kan det finnas ett nostalgiskt värde i att fortsätta göra det i vissa rätter – även om man nu lärt sig att vitlökspressen är kass och att man istället borde riva den. Även om man lär sig hur en rätt ska lagas på det korrekta sättet är det helt upp till dig att strunta i dessa regler. Gillar du mer en överkokt flan för att det var så du blev introducerad för den som barn – då ska du fortsätta laga den på detta sätt även om den är tekniskt felaktitg.

Med det sagt: jag gillar den opretentiösa matlagningen och vill verkligen trycka på att inte glömma bort den kärleksfulla, personliga och nostalgiska biten i matlagningen. Det har också ett värde, inte enbart att vara tekniskt korrekt.

SÅ! Mer än så hinner vi inte prata idag. Tack förlaget för att jag fick komma till mässan ännu en gång. Det var väldigt kul och givande!