Sedan jag kom tillbaka från sjukskrivningen har jag tyckt att Instagram har blivit rätt… banalt? Jag tycker att det känns som att jag ser samma saker om och om igen och det känns oftast mer som att jag blir konsumerad snarare än att att jag använder appen för att få nya idéer Jag vet inte om det är jag eller Instagram, det spelar inte någon större roll – men någonting måste jag förändra om jag ska fortsätta arbeta med Instagram som främsta verktyg.
Jag beslutade mig därför för att nyttja algoritmen och låta den hjälpa mig hitta ny inspiration att fylla mitt flöde med. Att avfölja sådant som inte längre ger mig energi och försöka vidga vyerna lite. Sagt och gjort! De senaste veckorna har jag börjat följa många hantverkskonton (som t ex gör tryck på kläder, broderar och skulpterar) och matkonton som visar något annat än det som jag själv matas med varje dag.
Ett av dessa konton heter @yokogao.mag. I sin profil beskriver de sig som “revealing hidden gaps i Japanese culture”. När jag upptäckte detta konto, som även har ett tillhörande onlinemagasin, satt jag som besatt i flera timmar och bara läste. Och en text som jag fastnade för lite extra var den om Kenji Endo, den japanska folkmusikern, och hans världskända Curry Rice från 1971.
Curry Rice
När man är en matälskare av rang som jag (men kanske ännu mer intresserad av mat som kulturellt fenomen och mellanmänskligt klister) dras man såklart till musik som handlar om mat på något sätt. När man börjar läsa låttexten verkar Curry Rice handla om japansk comfort food, för det är just vad curry rice är – en japansk husmansklassiker. Som etnolog dras jag ju framförallt till det vardagliga för att förstå varför vi människor handlar som vi gör. Därför var det kanske inte så konstigt att jag kom att fastna för just Kenji Endo. Han skrev nämligen sina låtar med just vardagslivet i fokus. Det liv som ofta bara går förbi oss, men som bär på stora känslor; såsom sorg, förtvivlan och förväntningar. Denna unika approach för sin tid (då många liknande musiker skrev antikrigssatir) har gjort Endo till en legend inom den japanska folkmusiken.
Katten, du och jag. Så börjar Curry Rice, Endos mest kända låt. Och visst verkar den vid första anblick handla om ett utdrag ur en vardaglig händelse – och en hyllning till en välkänd comforträtt. Som jag skrev valde Endo att inte gör politiska satir av sin musik. Men dagen då han skrev Curry Rice kunde han inte undkomma hur politik och vardagslivet ständigt flätas samman.
Låttexten till Curry Rice fortsätter med att beskriva hur han lagar sin middag. Han skär potatis, morot och lök – vilken den sistnämnda får honom att gråta. Under tiden som maten står på spisen sätter han sig tillsammans med sin katt för att kolla på TV. På skärmen rapporter de om hur författaren Yukio Mishima begår seppuku (det vill säga ett rituellt självmord) vilket har lämnat landet i stor chock.
Trots detta tumult som uppstått reser sig Endo och fortsätter att laga sin middag efter en kort reflektion över det han nyss skådat. Han smaksätter sin maträtt, klappar katten och äter. Ofta beskrivs Endos verk som en hyllning till det enkla livet, de små stunderna som gör oss lyckliga trots allt som sker runtomkring oss – och kärleken till curry och ris i synnerhet men även om hunger och död. Och vi lyssnare kanske ska ta med oss att inte underskatta hur betydelsefull den trygga maten (inte konstigt att den just kallas just comfort food) är och har varit i ett allt mer politiskt ansträngt klimat.
Så med det sagt. Jag är himla glad för ny inspiration – och stort tack till Yokogao Magazine för artikeln som inspirerade mig till att dela den vidare. Egentligen skulle jag ha skrivit mediakit, men detta gjorde nog mer för själen denna fredagsförmiddag. Nästa vecka lagar jag japanskt curry med ris. Och vill du läsa hela låttexten? Då kan du göra det här.
Tack för det du delar med dig av och förklarar. Jag lyssnar nu på låten med värme. Jag ska försöka bråka lite med min algoritm också, men jag föredrar allas bloggar rent generellt, till förmån för instagram. Men efter lite upprivande i algoritmen så kanske! 😀
Börjar också ta mig längre och längre bort från Instagram märker jag. Tror bloggen kommer få allt mer fokus!