Allt kommer dö, men först ska det leva

När min man vaknade den sommaren var jag redan borta. Efter att ha våndats i sängen under nattimmarna packade jag väskan i gryningen och begav mig mot den enda plats som gav mig någon slags ro. Jag rensade ogräs, grävde gångar, sådde fröer och byggde växtstöd. Jag vet inte hur många timmar jag ägnade åt odlingen de där månaderna – men jag har inte många minnen som inte antingen börjar eller slutar med att jag är på väg dit. 

När Arvid så småningom fick sin sista viloplats bara några hundra meter från odlingen började dessa två platser leva i symbios. När det regnade och stormade som mest sprang jag barfota ut i parken – först för att rädda mina växter och sedan vidare mot kyrkogården för att göra Arvid sällskap. Jag låg i regnet under trädet och kände hur jag sjönk ner i den blöta jorden. När jag pressade mina händer allt djupare tänkte jag att han kanske märkte att jag var där och om jag bara grävde lite djupare skulle vi vara tillsammans igen.

Med blommorna och växterna från odlingen växte det fram en liten trädgård även hos Arvid. Jag googlade på gothiska trädgårdar och beställde hem märkliga lökar. Det skulle vara kontrastrikt, kaotiskt, svart och rött. Fult och humoristiskt. En cigarett som ljus, en miniatyrpalm och en Monster som sällskap. Allt sådant som fick mig att påminnas om honom. För här vilade inte en liten tant. Här bodde min lillebror Arvid. 

Och odlingen belönade mig. Den gav mig ett syfte, den gav mig mat och den gav mig hopp. I en tid då jag mest ville dö höll den mig vid liv. Symboliken att Arvid fortfarande var den som höll mig uppe, precis som han gjort under tonåren när jag mådde som sämst, blev så påtaglig. Kanske hade jag inte förlorat honom på det sätt som jag först hade föreställt mig?  

När hösten kom visste jag att det snart skulle ta slut. Allt det arbete som jag hade lagt ner skulle vara förbi. Marken behövde vila. Det var ofrånkomligt. Jag visste inte hur jag skulle klara av att se något jag älskade så mycket försvinna ännu en gång. Men jag blev förvånad över att jag kände något annat. Det var inte alls vemodigt att se frosten ta mina dahlior, att upptäcka att fåglarna ätit upp mina bönor eller vetskapen om att sniglarna hittat till mina tomater. Istället lämnades jag med känslan att det alltid kommer vara värt att lägga ner såväl kärlek, tid, energi och pengar – trots att ingenting är för evigt. Oavsett om det rör odlingen eller livet i stort. För det finns inget alternativ.

Nu har tulpanerna och narcisserna börjat titta upp. Även hos Arvid. Det kommer ett nytt odlingsår. Allt kommer att dö, men först ska det leva. Och med den insikten bara fortsätter och fortsätter och fortsätter jag.